Vi utforskar ett nytt paradigm i en framtidsresa

Titti Nordieng blogg

Hur skulle den virtuella verkligheten kunna påverka våra liv? Vill du följa med på en framtidsresa där vi utforskar ett nytt paradigm? Innan vi ger oss av kan det vara bra att återigen ta fram den öppensinnade skepticismen så att vi kan släppa vår uppfattning om hur vi tror att allt fungerar. Med inspiration från Campbells teori ska vi ta en titt på vår nuvarande vetenskap ur andra perspektiv än vi är vana vid.

Med blixtrande hastighet reser vi några decennier in i framtiden. Här träffar vi vetenskapsmannen Tim Skywalker och författaren Tito Kenobi som pratar om hur det var förr när alla trodde att vår verklighet var fysisk. Vi finner dem sittandes med varsin kopp transparant föryngringskaffe i ett laboratorium i Boston.

”Tim, tänk att vi en gång trodde att vår natur var mekanisk och fungerade som en maskin. Vi trodde att vi var någon sorts överlevnadsrobotar i denna verklighet. Vi har ju ganska gott om robotar här på labbet och när man ser dem fara omkring känns det än mer konstigt att vi betraktade oss själva och vår natur som någon sorts maskiner.”
”Ja, Tito. Det var Newtons syn på världen. Sedan kom både kvantmekanik och relativitet som rörde om i grytan, innan allt föll på plats i vår virtuella verklighet. Vi vet nu att partiklar inte är fysiska. De är simulerade precis som allt annat vi har runt omkring oss.”
”Ja, och det tog ett tag innan man slutade kalla de stackars simulerade partiklarna för ”galen vetenskap”. Man trodde ju dessutom att hela universum var skapat av fast materia och att vår medvetenhet skapades inne i våra virtuella hjärnor.

Tim lutar sig tillbaka och skrattar åt gamla minnen. Han lyfter sin hand manövrerar några knappar på handryggen. En hologramskärm blir synlig som visar några skisser.

”Det är kul att minnas tillbaka. Kommer du ihåg det här Tito? Den här modellen visar hur en människas verklighet genereras i minimala tidsenheter. Och här har du förklaringen till varför ljusets hastighet är konstant.”
”Just det. Det där var svårt för mig att förstå i början. Jag vet fortfarande inte om jag förstår det till fullo.”

Tim går fram till hologramskärmen och drar en parallell till det gamla datorspelet Sims. Det fungerade på samma sätt. Han förklarar att Sims värld var uppbyggd av små pixlar och tidsenheter som renderades baserat på spelets händelser. Tim berättar att verkligheten genereras på samma sätt. Han beskriver det i form av 3D-pixlar och tidsenheter som uppdateras varje 10–44  sekund.

”Det är förhållandet mellan 3D-enheter och tidsenheter som definierar ljusets hastighet, det vill säga hur snabbt verkligheten kan renderas (beräknas och genereras) för oss. Det är en del av vår verklighets konfiguration.””Då antar jag att alla virtuella verkligheter har en begränsning för hur snabbt de kan renderas. Och som du sa, i vår verklighet kan inte de små tidsenheterna röra sig snabbare än ljusets hastighet.”
”Precis.”
”Ja, nu faller det på plats Tim.”

De bestämmer sig för att ta en promenad i universitetets simulerade utomhusmiljö. De tar på sig miljöutrustningen och går in i den virtuella skogen. Tim trycker igång klimatsimuleringen och en frisk skogsdoft ger sig till känna. Tim tar ett djupt andetag.”

”Vad skönt att komma ut i skogen Tim. Men när vi ändå är inne på ljusets hastighet så var ju begreppet sammanflätning eller ”entanglement” ännu ett exempel på det man kallade galen vetenskap. Man kunde inte förstå hur två sammanflätade partiklar kunde ändras synkroniserat även om de befann sig på varsin sida av jorden. Särskilt med tanke på att ljusets hastighet var konstant. Hur kunde de kommunicera med varandra så snabbt?”
”Ja, det där var en riktig trigger på sin tid Tito. Hur kunde ett föremål påverka ett annat utan att vara i närheten av det? Principen bygger på att en partikel som en gång varit sammanflätad med en annan partikel påverkas av den första partikeln oavsett hur lång bort den befinner sig. Fysikern John S. Bell menade redan på sin tid att det inte fanns några isolerade system. Han ansåg att alla partiklar i universum befann sig i ögonblicklig kommunikation med varandra. En kommunikation som gick bortom ljusets hastighet.”
”Och det stämmer ju till viss del överens med hur vår virtuella verklighet funkar. Med undantag från den väsentliga detaljen att det inte sker någon kommunikation mellan partiklarna. Att partiklarna rör sig samtidigt är en del av verklighetens konfiguration. Inget konstigare än att två ljuspunkter kan blinka synkront på en skärm. Men när man trodde att verkligheten var fysisk verkade det omöjligt.”

De sätter sig på en bänk och tittar ut över en glittrande skogssjö medan de fortsätter sitt samtal.

”Ett annat vetenskapligt bekymmer var tunneleffekten (eng. tunneling).”
”Ja, Gode Gud Tim. Jag kan verkligen förstå att man kallade det galen vetenskap … partiklar som tycktes kunna ta sig förbi hinder på ett sätt som klassisk fysik inte tillåter. Som om de spökligt färdades genom väggar.”
”Ja, eller hur?”
”Men hur funkar det?”
”Låt säga att vi har en behållare med partiklar. Den är laddad på ett sätt som gör att partiklarna inte får tillräckligt med energi för att komma ut ur den. Nu förväntar vi oss att partiklarna stannar där, eller hur?”
”Ja, det låter väl rimligt Tim.”
”Men vet du vad som händer? Jo, några partiklar kommer då och då att befinna sig utanför behållaren, trots att de inte har tillräckligt med energi för att förflytta sig dit.”
”Ja, vad underligt.”
”Men ur det virtuella perspektivet blir det begripligt. Vi säger att vi har en miljard partiklar i behållaren. Som vi nu vet genereras verkligheten genom vad vi metaforiskt kan beskriva som slumpmässiga dragningar ur ett möjlighetslotteri. Framtiden rymmer en mängd möjligheter, eller lotter, som alla är sannolikhetsgraderade. Ju högre sannolikhetgradering en möjlighet har desto större chans att det blir just den som genereras i verkligheten. När vi granskar experimentet lite närmare ur det här perspektivet förstår vi att sannolikhetskurvan för att partiklarna ska befinna sig inne i behållaren är både brant och hög. Men en smidig och väl fungerande sannolikhetskurva för vår verklighet kan inte vara svart eller vit. Så ute i kurvans marginaler finner vi några få möjligheter för att partiklarna i ett visst tillstånd befinner sig utanför behållaren.”
”En på miljonen kanske?”
”Precis Tito … och tänk nu på att vi har en miljard partiklar i behållaren. Det betyder att vi kan förvänta oss finna tusentals partiklar utanför behållaren.”
”Aha, så det är förklaringen till varför man skakade på huvudet och trodde att partiklarna förflyttade sig genom ett ogenomträngligt hinder. Samma effekt som vid sammanflätning, det är alltså ingenting som förflyttar sig.”
”Just det!”

Och där lämnar vi Tim och Tito för den här gången. Men de kommer tillbaka längre fram i bloggen och berättar mer om framtiden och om de konsekvenser som kan uppstå när livet får ytterligare en dimension … som inte är fysisk.

Text: Titti Nordieng

Annonser