Det fiktiva samhällsexperimentet

Ta på dig labbrocken och häng med in i det fiktiva samhällsexperimentet, med potential att ge oss ökad förståelse för hur vi människor kan fungera tillsammans.

Del 1

Okej, vi kör igång den första delen av experimentet genom att samla 10 000 människor som får 50 år på sig att bygga ett samhälle. Vi ger dem vissa resurser och förutsättningar. Grejen är att dessa människor drivs av genuin omsorg om varandra och vill samarbeta. Ja, man skulle kunna säga att de drivs av kärlek. Det betyder att när de börjar använda sina resurser sker samarbetet friktionsfritt. När någon får en idé sprids den genast till fler, vilket får både produktion och lagarbete att lira. Idéer, upptäckter, processer, rationaliseringar delas så att alla kan använda sig av dem. Det gynnar samhällets utveckling. Om Johnnys förråd brinner upp samlas man och hjälps åt för att bygga ett nytt. Man samverkar i ständig dialog och försöker optimera tillvaron för varandra. Det skapar frihet och ger invånarna valmöjligheter som är gynnsamma för utvecklingen. Om Julia vill skriva poesi istället för att bygga bilar hjälps man åt för att öppna den möjligheten för henne. Eftersom alla vill varandra väl och inte är rädda för konkurrens är det en självklarhet att folk sysselsätter sig med det de är intresserade av. Man vill att alla ska drivas av äkta passion för det de gör.

Men frågan är nu vad den här gruppen har åstadkommit efter 50 år? Sannolikt har de optimerat sina resurser och gett alla maximal tillgång. De har byggt ett samhälle som drivs av omsorg, samarbete, utveckling och valmöjligheter. Det är kanske det här vi menar när vi pratar om att jobba agilt, öppet, dynamiskt, innovativt.

Del två

Den andra delen av experimentet har samma resurser och förutsättningar. Antalet invånare är detsamma, men urvalskriterierna för deltagarna är annorlunda. Till det här experimentet rekryterar vi människor som drivs av rädsla – motsatsen till kärlek. Det är självcentrerade människor som sätter sina egna behov först, som värnar om gränser, skyddar sitt eget, manipulerar, hotar och kontrollerar. Så vad händer? Där rädslan regerar finns ingen tillit, vilket betyder att människorna i det här samhället inte kan lita på varandra. De kan när som helst bli av med sina resurser. Ägande och kontroll är därför viktigt. Man skyddar det man äger för man är rädd att andra ska ta det. Man håller inne med sina idéer så att ingen ska kunna kopiera dem och dra nytta av dem. Rädsla är i sin natur självcentrerad, allt handlar om individens rättigheter och om hur man behåller sina resurser. När nya möjligheter dyker upp är den vanligaste frågeställningen: ”What”s in it for me?”. Deltagarna fokuserar sina personliga behov och finner inget intresse i att hjälpas åt. Förrådet som brann ner får förfalla. Det var ju dessutom en granne som satte eld på det för att få stopp på konkurrerande verksamhet. För att öka kontrollen bildas grupper och hierarkier – grupper har mer makt än individer. Gruppernas uppgift är att skydda resurserna och försvara deltagarna. Allt måste styras utifrån kontroll eftersom det inte finns någon tillit. Så småningom börjar grupperna strida mot varandra.

Vad har det här samhället åstadkommit efter 50 år? Rädsla är splittrande och gynnar inte samarbete. 5% av befolkningen äger nu 95% av resurserna. Många strävar efter högre positioner och vill ha mer makt, andra har slagits ut och har inget alls. Samhället har fallit isär i maktspel och manipulation. Kanske känner vi igen mönstret från vårt eget samhälle och vår värld i stort?

Egenintresse eller samarbete?

Om vi återkallar tidigare resonemang om medvetenhetssystemets evolution och syfte och funderar över vilken samhällsmodell som är mest gynnsam för utveckling, är nog svaret för många givet. Vad är det som skapar ordning och struktur? Som bygger, utvecklar och gynnar idéer? Är det egenintresse eller samarbete?

Nej, stopp ett tag, kanske du tänker! Många menar ju att egenintresset är nyckeln till framgång. Påminner inte det där sociala samarbetstramset om socialism eller kommunism? En maktstruktur som bestämmer vad folk ska göra och hur de ska vara. Eller? Men tänk om människors motstånd mot kollektiva gemenskaper handlar om rädsla. Rädslan för att bli kontrollerad. Eller behovet av att ha den fullständiga kontrollen över sig själv. Så frågan är om fokusering på egenintresse är produktivt för samarbeten. För om alla genuint bryr sig om och vill varandra väl försvinner sannolikt behovet av kontroll. När människor agerar utifrån omsorg och är öppna för samarbete brukar det inte dröja länge förrän balans och tillväxt uppstår. Kan det vara så att omsorg är den optimala drivkraften för människors samspel? Ja, det finns mycket som tyder på att kärlek är en produktiv drivkraft. Den verkar även vara drivkraften i medvetenhetssystemets evolution där vi alla tycks ingå.

Kolla gärna på filmen och guiden nedan för mer inspiration.

| English: What is love?    | Swedish: Vad är kärlek?  |

Text: Titti Nordieng – texten är fritt formulerad utifrån ett av de exempel Tom Campbell ofta använder.